Vid en av resorna till Kiruna frågade konduktören om Kiruna var vårt slutmål, det stärkte vår misstanke om att Kiruna aldrig skulle släppa oss.

Jag har flyttat tillbaka till Kiruna och dessutom lyckats flytta därifrån en gång till!

Nu är min syster och hennes familj förhoppningsvis på väg därifrån. Jag hoppas att de lyckas!

Det är obehagligt. Jag vill inte vara i bubblan! Jag vill andas klar och krispig fjälluft och jag vill att världen ska se ut som den gör efter en åskskur! Jag trivs inte i bubblan.

Då och då kommer jag på mig själv med att segla bort i tankarna. Jag har lite svårt att fokusera mig.

Det är mycket nu. Jag har en lång utbildning framför mig. Jag har en ny familjemedlem att ta hand om samtidigt som jag ska ta hand om de jag hade innan.

Det är mycket nu.

Tyra lär sig snabbt och är väldigt ivrig! Ibland vill hon för mycket samtidigt. Hon är nästan lite för översvallande lycklig när hon får hälsa på människor, vilka de än må vara. Det försöker vi träna på.

Barnen har lite svårt att sätta gränser, eller väldigt svårt. De busar igång Tyra men kan inte riktigt ta konsekvenserna efteråt. Speciellt Alvar har svårt att säga nej. Det måste vi fortsätta träna på.

Nu är det inte länge kvar innan vi ska på valpkurs! Det ska bli jätteroligt!

Det känns spännande och läskigt att börja skolan igen.

Roger börjar jobba på måndag. Jag vet inte hur det ska bli för mig. Jag har inte blivit antagen till någon av de utbildningar jag har sökt. Hoppet är inte ute, men visst hade det varit skönare att veta.

Tyra har flyttar in! Hon tog med sig massor av bus och små vassa valptänder. Hon är alldeles härlig! Hon är gosig, rolig och hon vill vara med hela tiden! Det är så roligt! Samtidigt blir jag alldeles utmattad av att försöka hålla koll på barnen och Tyra…

Jag lever fortfarande i Kirunatid. I augusti är sommaren slut. Det är den ju inte här. En liten bit sommar har vi kvar!

Imorgon den här tiden är vi i Kiruna. Tågresan tar 17 timmar. Sverige är långt, Kiruna ligger nästan längst upp. Jag gillar att komma från Kiruna. det känns som hardcore på något sätt. Jag hade ju lika gärna kunnat komma från Laxå, men det hade inte varit lika tufft.

Det känns tokigt att åka bort. Mina pelargoner, kommer de att få vatten? Mina marsvin, kommer Roger komma ihåg att flytta hägnet? Många frågor som säker har svaret ja.

Astrid ska sova hos Farmor. Det gör mig mer nervös än att jag ska åka till Kiruna. Astrid ska vara utan både Alvar och mig och vad värre är, jag ska vara utan henne. Jag undrar om jag hinner till Uppsala innan jag börjar längta efter henne?

Det är riktigt varmt ute. Jag älskar när det är så varmt så man nästan måste klaga på värmen. Jag älskar att bo i södra Sverige! (allt är södra Sverige när man kommer från Kiruna)

Jag skaffade glasögon i våras. De fungerar bra, huvudvärken kommer mycket mer sällan, det är lättare att hålla fokus länge, till exempel när jag kör bil. Men fy bubblan, det är inte så mysigt med glasögon. De är i vägen, de glider ner på näsan när jag blir svettig…

Linser kan inte vara i vägen! De sitter inne i ögat och gör inte så mycket väsen av sig. Det enda jobbiga är att få in dem i ögat och ut dem ur ögat – allvarligt, hur svårt kan det vara?

Attans svårt kan jag berätta! Det tog 5 försök innan jag fick i linsen. Ut var det stört omöjligt! Jag provade tills ögat var svullet och rödsprängt, Roger provade till det gjorde ont i ögat, men linsen, den satt kvar.

Hur gick det då? Jag knallade upp till grannen och en i familjen lyckades få ut den efter många försök. Aldrig mer säger jag! Hua! Det är bara att leva med glasögonen.

Det är Rogers sista arbetsvecka. Nästa vecka börjar hans semester. Det ska bli skönt!

Det är tänkt att Roger och jag ska åka på barnfri semester. Vi vet inte riktigt var eller när, men jag hoppas att det blir bra. Bara att få vara ensamma tillsammans är ju helt fantastiskt!

Men än så länge är jag hemma med barnen. Det är bra om man hittar på något varje dag så det inte bara blir Dinosaurieråget hela dagen.

Det har varit/är väldigt svårt att bestämma vilket av barnen jag ska ta med mig. Alvar är äldre, lugnare, kan sitta stilla… Men ibland vill han ingenting. Han vill inte följa med, han vill bara vara hemma.

Astrid vill alltid hänga med! Hon är på hela tiden, pigg och nyfiken. Hon är aldrig tyst och nästan aldrig stilla. Hon är dessutom mycket mammigare än Alvar.

Alvar och jag är sällan ensamma tillsammans. Det är inte ofta jag får lyssna på hans tankar och funderingar. Jag saknar det.

Så det blir Alvar. Jag ser verkligen inte fram emot att säga hej då till Astrid. Jag får en klump i magen bara jag tänker på det. Men det ska bli skönt att hänga med Alvar.

På onsdag bär det alltså av – med tåg – till Kiruna. Tågresan tar sin tid, 17 timmar tror jag. Det var riktigt länge sedan jag åkte tåg. Det ska bli fantastiskt härligt!

Resan med tåg har gett mig resfeber! Jag är nervös och har faktiskt lite ont i magen.

Det är mycket jag vill hinna med där uppe. En vecka. Den kan gå riktigt fort.

Om 2 veckor och 5 dagar får vi hämta hem henne. Jag längtar! Det kommer att bli en hektisk tid. Sönderbitna skor? Kiss och bajs på golv? Små vassa tänder som biter där de inte ska.

En helt underbar liten hundtjej ska flytta in hos oss!