Alldeles för sällan.

Jag bloggar mer och mer sällan. Mina tankar maler hela tiden i mitt huvud så jag tycker att de är tjatiga redan innan jag fått ut dem ur huvudet.

Jag har äntligen förstått tjusningen med Twitter, små kärnfulla tankar. Det blir lite som poesi! Jag twittrar ofta nu, bloggar sällan. Kanske tappar jag språket…?

Några grejer har hänt.

1. Jag har sökt in till lärarutbildningen. Bara ett alternativ. Bara i Uppsala, bara med svenska som huvudämne. Kommer jag in är det ödet. Då är det så.

2. Jag kom med i andra urvalsomgången för utbildningen till medicinsk sekreterare. Tänk om jag blir antagen där.. Vad händer då?

3. Vi blir med hundvalp den 15/7. Då flyttar en liten tjejvalp med arbetsnamnet Polly hem till oss. Jag längtar så! Jag har mest fått negativa kommentarer till detta val. Men jag har fått oväntat stöd från mina föräldrar som tycker att det är ett bra beslut.

Det avslutar dagens rapport!

Hundvalp?

Jag hade lovat mig själv att det inte skulle bli någon fler hundvalp. Jag har lovat Roger att det inte ska bli fler djur. Miloo är gammal och trött och skulle förmodligen tycka att det skulle vara en pina att bo med en hundvalp.

Idag berättade en av mina elever att de fått hundvalpar, eller att deras hund Astrid fått valpar. De är blandraser, flatcoated retriver/golden retriver. Ååååå vad jag vill dela mitt liv med en av dem! Hälften är svarta och hälften är vita. Åååå vad jag vill!

Miloo är som mitt barn. Jag älskar henne. Hon har funnits vid min sida genom pest och pina och hon har gett mig så mycket glädje och kärlek (också ilska kan jag erkänna). Jag saknar henne. Hon finns här hos oss men hon är inte samma hund som hon varit. Hon orkar inte med långa promenader, då blir hon överansträngd och haltar, hon sover mycket och vill helst vara ifred. Jag saknar en hundkompis som alltid är med, som hänger med i skogen, som hoppar upp i soffan och vill ligga i knät, fast de i själva verket är alldeles för stora för det.

Förhoppningsvis är inte alla valpar som Sinus var. Alla är inte små terrorister. Miloo var fin och relativt lugn även som valp.

Det är tänkt att jag ska studera till hösten, på distans med en träff i veckan. Jag skulle ha tiden att hänga med en hundvalp.

Tyvärr tror jag att det bli hot om skilsmässa om jag försöker få in ett djur till i den här familjen.

Men ååååå vad jag vill!

Semester?

Snart är den här, semestern. Vi har väntat och längtar ett helt år. Semester. I ordet gömmer sig så mycket; förväntningar, förhoppningar, önskningar och krav.

Alvar vill åka till Skara Sommarland, där var vi förra sommaren. Jag (tror) att jag vill åka till Kiruna (i den resan ryms det väldigt många förhoppningar och förväntningar som inte brukar förverkligas). Roger vill ta det lugnt, åka på dagsturer och bara ha det bra. Astrid hänger med på allt.

En månad kvar och semesterstressen har redan satt klorna i mig. Var ska vi vara? Borde vi boka? Kattvakt? Hundvakt? Tält? Stuga? Tåg? Bil? Stad? Vi hinner inte allt.

Jobba.

Jag jobbar idag. Jag jobbade igår också. Det känns både konstigt och som vanligt, som om en månads arbetslöshet aldrig hade funnits. Konstigt det där-

Jag har saknat kontakten med eleverna. Det är jätteroligt att träffa dem igen!

Att vara vikarie är en utmaning. Nu har jag fördelen av att känna eleverna och hitta i lokalerna och det underlättar enormt. Han som jag vikarierar för är dessutom väldigt duktig på att göra ett grundligt förarbete, att planera och berätta vad vi ska gå igenom under lektionen. Det gör mig lugn. Jag har vikarierat på vissa ställen utan att veta ett enda dugg – svenska i en årskurs 9 är allt jag fått veta. Att improvisera fram en lektion är inte lätt kan jag berätta.

Nu vikarierar jag två dagar. Helt okej. Fredrik kommer att styra upp imorgon och det känns bra. När jag tänker på att jag vikarierade för honom i ett halvår blir jag nu efteråt lite svettig. Hur klarade jag det? Man förväntas kunna en massa, inte bara om ämnet man vikarierar i utan även om hur skolan fungerar, omdömesskrivning, konton, regler och rent organisatoriska grejer. Tur att det finns människor att fråga.

Det händer inte mycket.

Det är nu en månad sedan jag slutade jobba. Tiden bara flyter på. Det händer inte så mycket. Det var härligt att vara ”ledig” till en början, men nu känner jag mig lite rastlös.

Jag har sökt en utbildning som börjar till hösten. Jag hoppas att jag kommer in.

Våren kom och försvann igen känns det som. Idag har det snöat, igår haglade det. Jag lider med mina små odlingar.

Vill vill vill.

Jag blir då och då erbjuden att prova nya grejer, eller i alla fall anmäla mig till att vilja prova nya grejer och denna gång är det en sådan här: HP Pavilion dn1-3110eo. Jag vill ha en ny dator! Jag saknar min jobbdator så mycket och vill hemskt gärna prova den här. En smidig liten dator som kan passa överallt! Håll tummarna att det är jag som får prova den!

2 dagar kvar.

Slutet på mitt vikariat är väldigt nära, jag har bara 2 arbetsdagar kvar.

Min tid som lärarvikarie har gett mig många tankar och insikter. Det är ett otroligt stimulerande och roligt jobb, men också ett utmattande arbete som är svårt att lämna efter arbetsdagens slut.

Ska jag gå lärarutbildningen? Jag vet faktiskt inte. Jag trivs så bra med att jobba med ungdomar, men allt jobbigt som kommer till när saker inte funkar som det ska gör mig tveksam. Skulle jag bli bitter? Skulle jag få en distans till eleverna? En distans som jag är rädd för att få… Skulle jag bränna ut mig? Ta med för många tankar hem? Jag vet inte. Fan! Jag vet fortfarande inte!

Min förmåga.

Ibland funderar jag på min förmåga. Hur mycket jag orkar och om det är värt det.

Jag har haft en känslomässigt jobbig dag och jag är helt sänkt. Jag orkar ingenting! Jag vill bara sova. Jag försummar mina barn, min man och mina djur och det känns verkligen inte bra. Det är inte meningen att det ska vara så här.

Just idag är en jobbig dag, alla dagar är verkligen inte sådana. Vissa dagar ger mig energi, denna dag bara tog.

Jag är fortfarande övertygad om att jag vill jobba deltid och inte heltid. Jag vill orka mer än att jobba.

Sjuk.

Nu har jag varit sjuk en vecka, eller i alla fall sedan i måndags kväll och det är fruktansvärt tråkigt! Hela familjen är sjuk. Alla är hemma och gnäller. Roger väser och piper med sina bihålor, jag har värk i alla leder i kroppen. Astrid och Alvar hostar som gamla rökare.

Att gå hemma en hel vecka tär. Jag blir så rastlös och eftersom jag varken bör eller orkar göra något blir jag irriterad. Jag hatar det, att inte orka något.

Miloo och jag var ute på en liten promenad på förmiddagen. Jag tänkte att en sakta lagom kort promenad nog skulle stärka mig. Promenaden brukar ta ungefär 20 minuter – vi var ute i 45. Miloo kan vara rätt seg, lukta och rulla och greja på men idag var det banne mig jag som drog ner på tempot. När jag kom hem var jag alldeles utmattad.

Det var länge sedan jag var så här sjuk. Visst, en magsjuka eller förkylning brukar jag väl åka dit på då och då, men inte så här länge! Försvinn nu onda virus!

Lagom bra.

Jag vill ha en kamera. En bra, för mig. Jag är varken yrkesfotograf  eller superambitiös så jag behöver ingen superkamera. Den ska ta bra bilder, vara lätt att använda, lätt att förstå.

Det är en djungel – kameravärlden. Varje märke har ett oändligt antal varianter på sina kameror. Det är objektiv och blixtskor… Jag vill inte ens sätta mig in i det.

Nu har jag dragit in Roger i detta. Han gillar att jämföra och kolla upp detaljer. Men så är det nu det att Roger vill ha det absolut bästa. Det ska vara en proffskamera som har oändliga möjligheter.

Jag befarar att det inte blir någon kamera alls.